Människor har svårt att förstå hur det känns för någon som börjar bli fånge i sitt hem

Men för mig är det just nu så. Jag vill helst inte gå ut för det gör att jag mår psykiskt skitdåligt men samtidigt så har jag inget val för jag har vovve och vovven måste gå ut för att uträtta sina behov

Tidigt på morgonen och sen kväll är det någorlunda okej även om jag känner av ångest, oro och kallsvettningar så är det inget jämfört med hur jag känner dagtid när det är som mest med höga ljud och störningar från omgivningen

Men jag måste tvinga mig själv för att gå ut för min vi vovves skull

Och det är inte meningen att jag ska känna tvång för att gå ut och promenera med min vovve

Varför det har blivit så här vet jag inte men det kan till viss del bero på min cancersjukdom och att den är obotlig. Men även att jag har drabbats av Chemobrain på grund av cellgiftsbehandlingar.

Men att ha en psykisk funktionsnedsättning oavsett vad det beror på är ett helvete för mig.

Lösningen hade varit om jag hade kunnat flytta någonstans där det är lugnt och fridfullt. Men detta grusades av min hyresvärd Helsingborgshem för de ville inte hjälpa mig

Jag lämnar dagligen in intresseanmälan till alla fastighetsbolag jag hittar men än så länge har jag inte fått någon positiv respons

Jag har mest troligt inte lång tid kvar innan min cancersjukdom tar livet av mig och att behöva känna sig som en fånge i sitt hem den sista tid jag har kvar är inget jag önskar mig

Människor måste förstå att en psykisk funktionsnedsättning är precis lika allvarlig som en fysisk funktionsnedsättning. Vid en fysisk funktionsnedsättning kan det innebära att man är fast i en rullstol men vid en psykisk funktionsnedsättning är man låst i sitt hem

Oavsett vilken Funktionsnedsättning man har ska man inte bli diskriminerad och man ska ha rätt till samma mänskliga rättigheter och värde som alla andra