Jag minns 2019 när jag satt på kirurgen i Lund med min hustru och dotter och doktorn pratade om min operation och om biverkningar och annat som jag skulle kunna drabbas av

Men det som hände under detta möte var att jag kopplade bort mentalt. Jag vet att jag var där jag vet att min hustru och dotter var där och jag vet att doktorn pratade men det var som om jag såg allt det utifrån

Under hela denna process med operation, cellgiftsbehandlingar och vara inlagd på sjukhus var jag mentalt bortkopplad. Jag vet att vad som skedde runt omkring mig men det var som en mardröm

Efter att detta så tog det tid innan jag kunde landa i mig själv och börja känna känslor

Idag på morgonen när jag gick ut med Alfred så var det precis som det var 2019 när jag satt hos kirurgen i Lund

Jag var medveten om att jag var ute med Alfred men det kändes som om jag såg det utifrån mig själv. Det var helt känslolöst. Ingen glädje ingenting

Under dagen har jag gått som i en mardröm. Jag känner ingenting. Jag vet att jag är psykiskt och fysiskt utmattad men jag känner ingenting

Det enda som håller mig förankrad är att jag fortfarande kan skriva och berätta min story men ärligt talat så känner jag ingenting när jag skriver och frågan blir om det är lönt att fortsätta skriva

Jag ska snart gå och lägga mig och jag får väl se imorgon hur dagen kommer att se ut