Jag har sedan januari 2020 levt i ett limbo med återkommande blodprover, röntgen och återbesök hos läkare på onkologen och det har varit rätt så påfrestande

Jag gjorde detta till en början vart tredje månad och sen vart fjärde månad och inför varje gång så fick jag förhöjd ångest och oro

Jag var införstådd med att förr eller senare så skulle metastaserna börja växa och den väntan var både psykiskt och fysiskt påfrestande

Nu har tyvärr metastasen i höger lunga vuxit och är tre centimeter stor och mina cancermarkörer har också ökat

Men ärligt talat så känner jag ingen ångest eller oro utan en udda lättnad över att jag nu har kommit till nästa steg i min cancerresa

Jag vet att jag har duktiga läkare som gör allt för mig jag vet att det blir antingen operation eller strålbehandling och detta är en lättnad för mig

Jag acceperade min situation redan 2019 när jag fick beskedet att jag har cancer och jag sa till mig själv att jag ska inte låta min cancersjukdom definiera vem jag är utan jag ska vara mig själv och leva livet så gott det går

Jag har en underbar hustru, dotter och barnbarn som jag älskar och de älskar mig. Jag har syskon som jag älskar och som älskar mig. Och jag har svågrar och svägerskor som finns där

Så jag klagar inte och man lever varje dag men man dör bara en gång och så länge man lever då ska man också leva