Det kÀnns helt overkligt att sitta hÀr och skriva detta inlÀgget. Att resan har nÄtt sitt slut. Att pappa har tagit sitt sista andetag och fÄtt somna in.
Det har varit Ă„r, kantade av stress, trĂ„kiga besked, glĂ€djande besked, sorg, skratt och tĂ„rar. Vi har kĂ€mpat tillsammans, planerat, tröstat, firat. Genom allt sĂ„ har vi varit tillsammans… Och helt plötsligt finns han inte mer.
Det Àr en tröst att veta att han inte har ont mer, att han slipper kÀmpa. Men herregud vilken saknad. Hur förberedd man Àn Àr, hur okej han Àn var med att vandra vidare. SÄ tar det inte bort smÀrtan av att förlora sin trygga punkt i livet. Han var en stark och stolt man. En person som gav sitt allt för de han Àlskade. Som fick oss att skratta, kÀnna oss Àlskade, trygga, omhÀndertagna. Det kommer ta tid att vÀnja sig vid att inte ha han ett samtal bort. Tid att ÄterhÀmta sig och landa i vardagen utan han.
Min pappa, Sandras man, Mys morfar… Han kommer följa oss genom livet. I allt vi gör, i luften vi andas, i minnen, tankar. Föralltid i vĂ„ra hjĂ€rtan.
Tack till er som följt hans resa, tack till dig pappa för att du var just du.
Vila i frid
Cancerresor 