Etikett: cancerresa

  • Vid slutet av resan som anhörig

    Jag skrev Vid slutet av resan som drabbad hur jag vill ha det när min tid är kommen men jag vill också skriva om hur det är för anhöriga när en älskad är i slutet av sin cancerresa

    Jag har varit anhörig till min far som fick magsäckscancer 2000 och för min hustru som fick bröstcancer 2015

    Min far fick diagnosen magsäckscancer tidigt 2000 och avled i juli samma år och jag var med honom hela tiden från början till slutet

    Jag älskade min far han var min stora stöttepelare när jag fick testikelcancer 1990 och han var en förebild och när han fick magsäckscancer då kände jag mig tom inombords

    Men jag var tvungen att vara min fars stöttepelare precis som han var min

    Att se någon man älskar förtvina är jobbigt och man kämpar med att hålla tillbaka tårarna och man vill bara skrika ut högt men man kan inte för man måste vara stark

    Jag var med min far hela tiden. På läkarbesök. På avdelningen när han var inlagd på sjukhuset. Hos honom när han var hemma.

    Till en början så pratade vi inte så mycket om hans sjukdom och hans önskemål men med tiden så kände jag att jag var tvungen att ta upp de svåra frågorna

    Jag minns att jag frågade min far och detta var en vecka innan han gick bort om hur han ville ha det när han dör. Om han ville kremeras eller ha begravning i jord. Jag minns hur min far tittade på mig med sorg i ögonen och det gjorde ont i hjärtat

    Så hur ska man som anhörig agera när någon man älskar inte har lång tid kvar?

    Det finns inga skrivna regler för hur man ska agera men mitt råd är att man ska finnas där för dem, man ska vara ett stöd, man ska visa att man älskar dem och man måste ställa de svåra frågorna även om det gör ont i hjärtat

    När min hustru fick bröstcancer 2015 då var det som om något gick sönder i mig och jag minns att hon ringde mig på väg hem efter besöket hos onkologen och berättade att hon hade bröstcancer

    Det snurrade till i huvudet och tårarna bara rann jag minns att jag tog fram en flaska šljivovica och drack direkt ur flaskan för jag ville dränka mina känslor

    Men jag visste också att jag fick lägga undan mina känslor och vara stark för min hustru under hennes cancerresa

    Tack och lov så är min hustru idag cancerfri och nu är hon stark för mig i min cancerresa

  • Vid slutet av resan som drabbad

    När man drabbas av cancer med hög dödlighet då kommer tankarna om hur man ska hantera det när man till sist kommer till slutet av sin cancerresa

    Jag har många gånger tänkt på det och frågat mig själv hur kommer jag att hantera det och ärligt talat så är det svårt att ens föreställa sig hur det kommer att bli

    Jag har hela tiden sagt att när mitt slut på min cancerresa kommer då vill jag vara smärtfri och ha mina närmaste vid min sida och jag vill lämna jordelivet hemma i min säng och inte på sjukhuset

    Än så länge har vi ASIH avancerad sjukvård i hemmet men med tanke på hur sjukvården krackelerar för var dag som går så är det inte säkert att detta kommer att finnas när ens tid är kommen

    Att mildra min smärta kan bli ett problem då jag inte tål morfin som för det mesta ges vid smärtlindring men samtidigt så skulle jag inte vilja ha morfin då dess biverkningar är att det hämmar andningen vid större doser

    Visst det finns säkert andra smärtlindrande medel som inte innehåller morfin men jag skulle nog inte vara så sugen på att knapra piller i min slutgiltiga resa

    Jag har bestämt mig för att använda cannabis och jag hoppas att sjukvården ska kunna erbjuda det istället för morfin och smärtstillande men om inte då får jag skaffa det själv

    I långt bättre utvecklade länder i världen så får cancerdrabbade cannabis som smärtlindring och även i slutet av sin cancerresa men i Sverige är det så stigmatiserat att prata om cannabis och läkarna undviker det till varje pris

    Har jag känt någon oro inför tanken att jag ska dö på grund av min cancersjukdom? Ja ibland men det är helt normalt! Men går jag och tänker på det ständigt? Nej absolut inte!

    Jag är en positiv optimist och så länge det finns liv finns det hopp och det ska man aldrig glömma

    Döden är en process som vi alla kommer till förr eller senare! Vissa för av naturliga skäl. Andra av andra omständigheter. Och vissa på grund av sin sjukdom. Men ingen kan komma undan!

    Den dagen läkarna säger att nu kan vi inte göra mer då får man omvärdera sin situation men fram till dess ska man uppskatta varje stund man har i livet

    Men något som jag tycker är viktigt är att man pratar med sina närmaste om det oundvikliga så att alla är införstådda i hur man vill ha det under ens sista tid men också hur man vill ha det efter att man lämnat jordelivet