Etikett: Cancerresor

  • Att köra bil har blivit ett helvete

    Jag klarar inte av att köra bil i högre hastigheter och speciellt inte på motorvägen

    Kör jag fortare än 90 km, i kurvorna och vid omkörning så får jag plötslig panikångestattack och måste bromsa in

    Jag har aldrig haft detta problem innan jag fick cancer och cellgiftsbehandling

    Läkarna på onkologen står handfallna och vet inte vad det kan bero på min husläkare har kollat mitt balanssinne och annat men allt är normalt

    Idag körde jag min mor till Malmö flygplats för hon skulle till Kroatien och körningen dit och hem var ett helvete för mig

    Jag är så utmattad och slut i kroppen och huvudet att jag orkar ingenting och för mig är det inte roligt för jag vill vara aktiv hela tiden

    Jag undrar om någon annan har samma problem som jag och om ni då skulle vilja höra av er till mig

    Dragan Klaric

  • Måndagen har varit full rulle

    För min del spelar det ingen roll vilken dag i veckan det är för jag njuter av livet varje stund och varje dag

    Men idag har det varit full rulle

    Många nya medlemmar, storhandlat, bytt till vinterdäck, burit ner grejer till källarförrådet, kokat en stor gryta med bruna bönor soppa, mailat ut förfrågningar om sponsring och bidrag, föreslagit samarbete med en stor aktör i Helsingborg och mycket mer

    Jag är som en Duracell kanin för jag har ingen ro i kroppen och måste syssälsätta mig hela tiden men jag älskar det

    Livet är till för att njutas och man ska utnyttja varje stund man har

    Nu får vi se vad tisdagen har att komma med men det får jag se imorgon och jag ser framemot morgondagen

  • Hade min far mått bättre och levt längre?

    Jag minns när min far fick veta att han hade fått magsäckscancer och hur lågan i hans ögon släcktes.

    Min far fick magsäcken bortopererad och det var ett dråpslag för honom för han älskade att laga mat och äta. Men nu kunde han inte äta och tappade intresset för att laga mat

    Jag tillbringade hela tiden med min far från när han fick sin diagnos till han avled på sjukhuset i Helsingborg

    Den senaste tiden har tankarna snurrat runt i huvudet och jag har undrat om min far hade mått bättre och levt längre om han hade fått medicinsk cannabis istället för morfin?

    Mot slutet blev min far paranoid och såg synvillor och hade hallucinationer. Han kunde inte sova och äta utan bara låg där i sjukhussängen

    Jag förstod inte varför han var paranoid och såg synvillor och hade hallucinationer och trodde att det kunde bero på att min far inte hade lång tid kvar

    Men hans paranoia hans synvillor och hallucinationer pågick länge och blev bara värre med tiden.

    Nu när jag har tänkt på det så har jag förstått att min fars paranoia hans synvillor och hallucinationer blev värre allt eftersom han fick högre doser av morfin

    Jag har samma problem med morfin som min far hade vi tål inte morfin och vi blir paranoida ser synvillor och hallucinationer

    Så då ställer jag mig frågan hade min far mått bättre och levt längre om han hade fått medicinsk cannabis istället för morfin?

    Sannolikheten är väldigt stor att han hade mått bättre och levt längre

    Då undrar jag hur många andra människor med obotlig kronisk cancersjukdom hade kunnat må bättre och leva längre om de istället för morfin får medicinsk cannabis?

    Varför är politiker och sjukvården så negativt inställda till medicinsk cannabis och varför forskas det inte mer om medicinsk cannabis?

    Tror politiker och sjukvården verkligen att vi med obotlig kronisk cancersjukdom ska bli pundare om vi börjar använda medicinsk cannabis för att lindra smärtorna må bättre och kunna äta och sova?

    Jag är tacksam och glad över att jag har en god vän som hjälpte mig 2019 efter min Whipple operation när jag hade extrema smärtor kunde inte sova och äta att han gav mig cigaretter med cannabis

    Men jag hade inte behövt göra mig själv till brottsling för att slippa smärtor, sömnbrist och apetitlöshet om jag hade kunnat få medicinsk cannabis på recept

    Så det är dags för politiker och sjukvården att omvärdera användandet av medicinsk cannabis och göra det tillgängligt för fler patientgrupper

    Dragan Klaric

  • Känner för att ge upp

    Efter dagens besked från handläggare på Sparbanken Skåne att de inte vill ha föreningen Cancerresor som kund så kände jag bara för att ge upp

    Jag är positiv optimist och letar alltid efter lösningar istället för att stirra mig blind på problem men mitt hopp stod till Sparbanken Skåne och vi lämnade Länsförsäkringar bank efter 25 år till förmån för Sparbanken Skåne för de ingav förtroende

    Jag har gjort allt man ska rätt. Alla dokument är inskickade. Och jag blev till och med uppmanad till att söka sponsring hos Sparbanken Skåne och nu detta

    Ärligt talat så vet jag inte vad jag ska göra nu!

    Denna känsla av total maktlöshet och att man inte vet vad man ska göra är obehaglig och jag är ledsen och besviken och då vill jag skriva om det så att jag kan få ut mina känslor och tankar

    I värsta fall får jag lägga ner föreningen och fortsätta skriva som jag har gjort från början. Men jag ville utveckla Cancerresor och kunna nå ut till fler cancerdrabbade och deras anhöriga och närstående

    Jag ville anordna gruppmöten och trevliga sammankomster! Jag ville åka runt och föreläsa för politiker och sjukvården om hur det är att vara cancerdrabbad och anhörig. Men nu blir det tyvärr inget av detta

    Ingen vill sponsra, donera eller bidra till en förening som inte har ett föreningskonto med bankgiro och Swish. Man kan inte söka bidrag! Man är helt utestängd från allt

    Jag undrar om den som bestämde att neka oss ett föreningskonto är medveten om de konsekvenser det leder till för föreningen?

    Nu ska ja snart äta middag med min älskade hustru och sen får jag fundera på vad jag ska göra

    Dragan Klaric

  • Vad händer när någon man älskar dör?

    Jag såg bilden på Facebook och kände hur det gjorde ont i hjärtat

    Alla familjer har en person som är klistret som håller ihop hela familjen och utan denna person vad blir då kvar av familjen?

    I mitt fall var det två personer som var klistret som höll ihop våra familjer. I min familj var det min älskade pappa Milan och i min hustrus familj var det min svärmor Ingrid

    När min älskade pappa Milan gick bort i magsäckscancer 2000 då var det som om vår familjesammanhållning försvann och vi blev som främlingar för varandra och umgänget blev minimalt

    När min älskade svärmor Ingrid gick bort 2021 då blev det ett stort tomrum som tyvärr ingen har kunnat fylla. Visst vi umgås ofta jag och min svåger André men alla de trevliga familjestunder som jul, påsk, midsommar och födelsedagar blev aldrig detsamma

    Min mor lever och vi träffas då och då men det är inte samma sammanhållning som när min far levde och min mor börjar komma till åren och det märks

    Att en individ kan betyda så mycket för en familj märker man inte förrän de inte längre finns kvar i ens liv

    Jag kan inte säga hur min hustru, dotter och barnbarn kommer att känna den dag jag inte längre finns kvar i deras liv men jag kan tänka mig att de kommer att känna en tomhet i sina hjärtan

    Andemeningen med detta inlägg är att vi ska aldrig ta varandra för givet utan vi ska våga säga till varandra att vi älskar varandra att vi vill umgås och vara tillsammans för en dag så kommer vi inte längre att finnas för varandra och då är det försent

    Så umgås med er familj så mycket som möjligt och säg att ni älskar varandra för familjen är det viktigaste vi har

  • Ibland känner man sig bara trött

    Hösten är kommen och det blir mörkt tidigt och temperaturen sjunker fortare och det märker man av i kroppen och själen

    Jag börjar känna mig tröttare om dagarna och man har mindre lust och ork men man måste hålla igång. Jag är sådan att jag har ingen ro i kroppen och måste syssälsätta mig med något hela tiden

    Och går man ensam hemma från nio på morgonen till klockan sex på kvällen när hustru kommer hem från jobbet då blir dagarna extra långa

    Men jag tillbringar dagarna med att hålla rent hemma, ställa iordning, bädda, diska och andra småsysslor som det finns gott om. Och sen har jag ju också Alfred och han behöver gå ut flera gånger om dagen

    Jag har också denna hemsida att ta hand om, sociala medier och kommunicera med sjukvården men jag söker också ständigt sponsorer och bidragsgivare

    Så man skulle kunna säga att jag har fullt upp men det känns inte så

    Så det händer att jag och Alfred snozzar lite i soffan, ja han i alla fall jag brukar som mest bara kunna blunda med ögonen och rensa tankarna för en liten stund

    Jag skulle vilja göra så mycket mer men är just nu begränsad då Cancerresor inte har ett föreningskonto och jag hoppas att Rebecka på Sparbanken Skåne ska kunna ordna det snarast möjligt

    Vi behöver ett föreningskonto för att kunna få medlemmar och stödmedlemmar. Vi behöver det också för att kunna söka bidrag. Och vi behöver det också för donationer.

    Så ni kan kanske förstå varför det är så viktigt med ett föreningskonto och varför vi behöver det.

    Men tills dess att vi får vårt föreningskonto får jag ta det lite lugnare och försöka slappna av mer. Även om det är svårt för mig att inte vara igång hela tiden så får jag lära mig att ibland så måste man bara chilla

    Dragan Klaric grundare och ordförande

  • Idag fick jag goda nyheter

    Var på återbesök hos onkologen och fick beskedet att mina metastaser är oförändrade och förutom att cancermarkörerna var lite högre så såg allt bra ut

    Läkaren trodde att mina cancermarkörer kunde ha blivit förhöjda på grund av att jag hade en infektion för inte så länge sedan men han såg ingen anledning till oro

    Han började också prata om att det kunde vara annat än metastaser men förklarade att om man gick in och tog en biopsi så kunde man förvärra situationen så vi beslutade att göra återkommande kontroller och om tre månader ska jag göra ny kontroll

    För min hustru var det en lättnad hon har mått dåligt den senaste tiden på grund av oro men nu släppte det och hon kunde pusta ut för egen del var det också skönt även om jag inte tänker så mycket på det och lever mitt liv som vanligt

    Nu kan jag i alla fall planera för kommande tre månader och sen vi se vad nästa besök hos onkologen har att visa

  • Då är det åter dags för ett besök hos onkologen

    Vi som har cancer vet hur det känns när man ska till onkologen för kontroll. Det är inte roligt för man vet aldrig vilket besked man får och den oro och ängslan man känner är obeskrivlig

    Jag har gått på kontroller sedan januari 2020 och det har blivit en hel del och det är samma sak varje gång. Man börjar med blodprov inför röntgen och sen blodprover inför återbesök hos onkologen

    Redan inför det första blodprovet börjar man känna sig orolig och ängslig och detta bara kommer utanför ens kontroll. Hjärnan och kroppen slår över automatiskt och det är bara att göra det bästa av situationen

    Cancer är en helvetisk sjukdom och i de allra flesta fall har den en dödlig utgång och när man får diagnosen obotlig cancer då vet man att man lever på lånad tid men samtidigt innebär det inte att man ska sluta leva och kämpa

    För min diagnos obotlig gallvägscancer så säger statistiken att fem års överlevnad är vad man kan förvänta sig och med tanke på att jag fick cancern april 2019 så har jag idag levt med den i ett och ett halvt år vilket skulle enligt statistiken innebära att jag har ett och ett halvt år kvar att leva

    Men det är statistik och inte hugget i sten. Om mina metastaser fortsätter att vara oförändrade så kan jag leva länge. Men samtidigt är jag medveten om att jag ska dö på grund av min cancersjukdom

    Men helt ärligt jag kan dö bara genom att gå ut

    Jag kan bli skjuten eller knivhuggen av en gängkriminell

    Jag kan bli påkörd av en bil

    Jag kan halka i badkaret och bryta nacken

    Jag kan ramla i trappan och bryta nacken

    Så i praktiken kan man dö närsomhelst och om man ska gå och oroa sig för att dö då kommer man aldrig att kunna leva

    Man dör bara en gång men man lever varje dag så då ska man också se till att leva varje dag och njuta av varje stund man har

  • Fyra dagar kvar

    Nu är det bara fyra dagar kvar innan jag ska träffa min läkare på onkologen och även om jag mentalt inte känner någon oro så kan jag inte styra mina känslor

    Hjärnan och kroppen har sin egen vilja och det går utanför allt sunt förnuft och inget man kan kontrollera

    Jag förstår logiskt att oavsett vilket besked jag får av min läkare på onkologen så står det utom min kontroll

    Är det ett positivt besked att mina metastaser är oförändrade då får man acceptera det och gå vidare och leva sitt liv

    Är det ett negativt besked att mina metastaser har vuxit och att man ska sätta in cellgiftsbehandling då får man acceptera det och gå vidare och leva sitt liv

    Är det ett jättenegativt besked att mina metastaser har spridit sig i kroppen och att behandling inte hjälper då får man acceptera det och gå vidare med och leva sitt liv

    Oavsett vilket besked man får om fyra dagar så upphör inte livet om fyra dagar. Är metastaserna oförändrade då är det jättebra och man går vidare till nästa kontroll. Om metastaserna har vuxit då får man cellgiftsbehandling och hoppas på att det hjälper. Har metastaserna spridit sig då får man ASIH och kan leva bra länge.

    Jag är positiv optimist och jag vill se positivt på allt och om jag har sex månader eller sex år kvar att leva så kommer jag att leva mitt liv så gott jag kan och njuta av varje stund jag har med mina älskade

    Men nu håller jag tummarna att jag får ett bra besked på torsdag

  • Det känns som att mitt huvud ska explodera

    Den senaste veckan har jag känt det som att mitt huvud ska explodera.

    Jag har lämnat blodprover och varit på röntgen och nu väntar fler blodprover och återbesök hos onkologen och det känns jobbigt. Men det är också oro för ekonomin och hur man ska överleva.

    Jag har sovit dåligt vaknat upp flera gånger om natten och har haft mardrömmar och det är påfrestande på kroppen och själen att inte kunna sova ut ordentligt

    Jag har sömntabletter men vill helst undvika att ta dem och försöker bara ta när det är absolut nödvändigt

    Sen gör det inte saken bättre att det är grått och regnigt väder vilket också påverkar ens mående

    Nu är det bara sex dagar kvar till jag ska träffa min läkare på onkologen och då får jag veta vad som händer i kroppen med metastaserna

    Idag ska jag och hustru till terapeuten och det känns alltid bättre efter ett besök där för då får man lätta på trycket och förhoppningsvis kan man kanske slappna av efteråt