Etikett: Cancerresor

  • Den ständiga kampen

    Från den dag man föds är det en ständig kamp och denna kamp pågår till det sista andetaget

    Det spelar ingen roll om man är rik eller fattig vi alla utkämpar en kamp

    Tar vi som exempel cancer så bryr sig inte cancern om du är rik eller fattig den drabbar oss alla lika hårt även om jag skulle tycka att det hade varit lättare att hantera sin cancersjukdom lättare om jag var rik

    Men jag minns min tid på kirurgiavdelningen i Lund efter min Whipple operation och jag träffade andra med cancersjukdomar som hade fått ett dåligt besked från läkarna

    Det var några där kirurgen öppnat upp och sett att spridningen var så omfattande att det inte var möjligt att operera så man sydde ihop patienten

    Jag minns speciellt en person som var lite äldre än mig som hade råkat ut för detta och prognosen var dålig. Den här personen var helt knäckt och hade tappat livslusten

    Vi satt och pratade med varandra och jag försökte trösta personen så gott jag kunde men det var svårt med tanke på hur personen mådde

    Personen i fråga var förmögen och hade en riktigt bra ekonomi men vad hjälpte det i en situation som denna. Jag försökte förklara för personen att göra så mycket som möjligt med sin familj att ta en underbar resa tillsammans och bara njuta av livet men jag vet inte om jag lyckades

    Jag kan säga att hade jag varit förmögen då hade jag rest så mycket jag kan med hustru jag hade rest till Australien, Nya Zeeland, Kina, Bora Bora, Hawaii och andra platser för det är något jag alltid har önskat mig

    Jag hade köpt en stor husbil och rest runt i Europa med hustru och vovven besökt alla Europas länder och bara njutit

    Men jag är tyvärr inte förmögen så jag får fortsätta önska och drömma

    Men om vi återgår till den ständiga kampen

    Man kämpar hela tiden det börjar med att man ska lära sig krypa, gå och springa. Sen är det en kamp att prestera i skolan. Därefter är det en kamp att hitta ett jobb. Sen är det en kamp att hitta sin kärlek. Sen är det en kamp att hitta rätt boende. Sen är det en kamp att få barn. Och sen är det en kamp att uppfostra barnen. Och sen är man helt plötsligt pensionär och då är det en kamp att få ihop ekonomin.

    Men under denna resa så får man oftast också kämpa mot myndigheter, banker, Försäkringskassan, arbetsgivare och A-kassan och dessa kamper är både tids och resurskrävande

    Skulle man under resans gång drabbas av cancer då är det ytterligare en kamp man måste hantera. Kämpa för överlevnad för sitt liv är den yttersta kampen för vi vill alla leva

    Och som sjukvården ser ut idag tack vare inkompetenta politiker så kommer vi allvarligt sjuka få kämpa för vårt liv för ingen annan gör det för oss ja förutom våra anhöriga och närstående

    Jag har fått kämpa hela mitt liv och jag har aldrig kunnat riktigt slappna av och ta det lugnt men även med denna ständiga kampen så har jag mina ljusa stunder när jag tittar på min hustru och ser kärleken i hennes ögon

    Och även när min älskade vovve Alfred kryper upp hos mig och vill mysa då mår jag riktigt bra

    En sak till som får mig att må bra är när jag träffar min dotter och barnbarn det förgyller min tillvaro och jag känner glädje

    Jag kan inte säga till er hur ni ska göra med er kamp vad jag däremot kan säga är att ni ska ta till vara på alla de stunder ni får med de ni älskar för dessa stunder är det värdefullaste vi har och ingen rikedom i världen är mer värd än dessa stunder

    Dragan Klaric grundare och ordförande Cancerresor

  • Oväntade dödsfall på sjukhusen

    Läser kortfattat denna artikel Sjukhuset utreder fler oväntade dödsfall på Helsingborgs Dagblad och blir bekymrad över att sånt här får ske i Sverige 2022

    Kortfattat ur artikeln:

    Det är inte bara på akuten som sjukhuset utreder oväntade dödsfall. I sommar avled en patient på neurologi- och strokeavdelningen, där hen fick vårdas på grund av platsbrist.

    Detta är i Helsingborg men hur många fler oväntade eller oförklarliga dödsfall finns det i hela landet? Detta är något som svenska journalister skulle kunna gräva i men gör de det?

    Jag har länge kritiserat regionerna för att de har totalt kraschat sjukvården genom ogenomtänkta politiska beslut och för att de tycks inte bry sig

    Jag har länge förespråkat att man förstatligar sjukvården och att regionerna tas ifrån detta ansvar men jag har talat för döva öron och skrivit för blinda

    Men hur länge ska detta vansinne få fortgå? Hur många döda krävs det innan politikerna agerar? 10000 döda eller ännu fler?

    Och hur kommer det sig att alla patientorganisationer är så tysta när detta vansinne pågår? Jag skulle rekommendera alla dessa patientorganisationer att gå samman och i en skarp skrivelse till riksdagen kräva en förändring med omedelbar verkan innan detta vansinne drabbar någon man håller kär

    För risken är väldigt stor att detta vansinne drabbar någon som är medlem i någon av dessa patientorganisationer och som medlem förväntar man sig att organisationen representerar en inom alla områden inte bara inom ens sjukdom men också vad gäller ens sjukvård

  • Att få sitt cancerbesked

    Att få höra läkaren säga att man har cancer är nog det värsta som kan hända en och ens anhöriga och närstående

    Jag har fått cancerbesked två gånger den första gången var 1990 när läkaren berättade att jag hade testikelcancer och den andra gången när läkaren berättade att jag har gallvägscancer 2019

    Första gången var det som en mardröm jag kunde inte tro att det var sant och jag fick en chock den andra gången var det jaha cancer igen

    När jag fick diagnosen testikelcancer då föranleddes det av att jag fick ont i pungen och smärtan blev bara värre vilket gjorde att jag uppsökte min vårdcentral och blev direkt remitterad till urologimottagningen på Helsingborgs lasarett

    Ja på den tiden blev man inte skickad till akutmottagningen

    På plats på urologimottagningen kom jag omedelbart in och jag hade så ont att jag frågade sköterskan om jag fick ta av mig byxorna och kalsongerna vilket jag fick och jag fick en filt att ha över mig medan jag låg i sängen och väntade på läkaren

    Sen gick det fort jag blev opererad samma dag och smärtan släppte och sen blev det blodprover och röntgen

    Det dröjde några dagar innan jag blev inkallad till läkaren och där får jag beskedet att jag har testikelcancer och att den har spridit sig

    Jag kunde inte fatta det och det var som en mardröm och en chock att 25 år gammal få veta att man har cancer

    Vad jag inte visste då var att det var allvarligt men det fick jag veta när läkare från onkologen i Lund ringde och berättade på telefon att jag måste omedelbart komma in för att få cellgiftsbehandling annars kommer jag att dö

    Att få ett sådant besked på telefon är obeskrivligt jag blev så chockad att jag efter samtalet satte mig i soffan och började dricka šljivovica jag minns att min hustru kom hem efter jobbet och blev chockad över att se mig helt förstörd

    Detta var början på min första canceresa

    2019 när jag fick beskedet att jag har cancer så föranleddes det av att min hud och ögon hade blivit gula och jag åkte till vårdcentralen där min läkare remitterade mig till akutmottagningen i Helsingborg

    Min första tanke var nej nu får man sitta hela dagen på akutmottagningen innan man får någon hjälp men saken är den att det gick rätt så fort innan jag fick lämna blodprover komma in på ett rum och träffa läkare. Allt som allt tog det en timme och sen blev jag inlagd på kirurgiavdelningen

    Detta var en fredag kväll och lördag blev det röntgen söndag blev det ultraljud och måndag körde de ner en slang i magen tacksamt nog blev jag sövd

    De trodde initialt att det kunde vara gallsten men efter att ha kollat och tagit biopsi på den klump som satt på gallgången så blev de övertygade om att det är cancer

    Men för säkerhets skull så skickade de in proverna till Lund och där konstaterades det att det var cancer.

    Det slutgiltiga beskedet om att jag har cancer var på kirurgen i Lund där en läkare började prata om operationen och cellgiftsbehandling och jag minns att jag stängde av

    Det var inte chock eller mardröm utan min hjärna stängde av och jag gick på automatik. Jag var medveten om min omgivning och jag fungerade som vanligt men hjärnan var avstängd vad gäller cancer, operation och cellgiftsbehandling

    Under perioden april/maj 2019 fram till januari 2020 var det som att ha en utomkroppslig upplevelse man såg sig själv från utsidan och kunde inte tro på det man såg

    När jag fick cancer 1990 så drabbade det inte bara mig utan hela min familj. Jag hade bara några månader tidigare gift mig med min älskade hustru och vi skulle njuta av livet tillsammans men detta fick läggas på is i några år. Men mina föräldrar och syskon samt min hustrus mor och syskon fanns med på denna cancerresa och de mådde heller inte så bra

    När jag fick cancer 2019 så var det ingen större skillnad på hur det var när jag fick cancer 1990 förutom att min far fanns inte kvar eftersom han gick bort 2000 på grund av magsäckscancer och jag hade nu en vuxen dotter och barnbarn

    Vad politiker, läkare och sjukvården inte riktigt förstår är att när någon får cancer då är det inte bara den cancerdrabbade som drabbas utan detta drabbar också närstående och anhöriga lika hårt

    Visst har sjukvården blivit lite bättre på att hjälpa närstående och anhöriga men det är långt ifrån bra. Det behövs politisk vilja att satsa mer pengar och att utbilda vårdpersonal till att på ett bättre sätt hjälpa närstående och anhöriga

    Hade det inte varit för ideella organisationer som hjälper cancerdrabbade och deras anhöriga och närstående hade det varit tufft men samtidigt går många av dessa organisationer på knäna för att det saknas ekonomiska medel för att utvecklas och hjälpa ännu fler

    Att få ett cancerbesked är så personligt och jag berättar bara om hur det har varit för mig men hur det har varit för er vet jag inte men jag hoppas att av att läsa om hur det var för mig ska hjälpa er att hantera er situation och cancerresa

    Har ni frågor eller funderingar då är ni hjärtligt välkomna att kontakta mig går bra att ringa eller maila

    Dragan Klaric grundare och ordförande Cancerresor

  • Det löser sig sa gubben som sket i vasken

    Jag minns min tid på högstadiet när jag gick i Björnekullaskolan i Åstorp och jag har ett speciellt minne av en teckningslärare som var lite speciell

    Man kan säga att han var en hippie. Men han var rolig som berättade roliga historier och spelade gitarr för oss

    Han hade planscher uppsatta i klassrummet och en plansch kommer jag aldrig att glömma och det var en plansch på en gubbe som satt över en vask och bildtexten var ”det löser sig sa gubben som sket i vasken”

    Detta har följt med mig hela tiden och är talande för mitt liv

    Jag gräver inte ner mig i problem utan jag försöker istället att se på lösningar så när ett problem dyker upp då fokuserar jag inte på problemet utan på lösningen

    När jag fick testikelcancer 1990 då var det tufft och min cancerresa var svår med cellgiftsbehandling och stor operation och jag gick ner 30 kilo och var i dåligt skick

    Men jag grävde inte ner mig i det utan lösningen var att kämpa och komma tillbaka

    Samma sak när min far och hustru drabbades av cancer det var jobbigt och känslomässigt men återigen jag valde inte att se det som ett problem utan valde att se lösningar

    Och när jag fick min diagnos gallvägscancer 2019 så var det som ett slag under bältet och mentalt en chock men återigen så valde jag att inte fokusera på problemet utan valde att fokusera på lösningar

    Jag är en positiv optimist men jag har inte alltid varit det då det funnits mörka tider i mitt liv men något som alltid har följt med mig är att inte gräva ner mig i problem utan att fokusera på lösningar

    För oavsett hur stort ett problem är så finns det alltid en lösning

  • Vid slutet av resan som anhörig

    Jag skrev Vid slutet av resan som drabbad hur jag vill ha det när min tid är kommen men jag vill också skriva om hur det är för anhöriga när en älskad är i slutet av sin cancerresa

    Jag har varit anhörig till min far som fick magsäckscancer 2000 och för min hustru som fick bröstcancer 2015

    Min far fick diagnosen magsäckscancer tidigt 2000 och avled i juli samma år och jag var med honom hela tiden från början till slutet

    Jag älskade min far han var min stora stöttepelare när jag fick testikelcancer 1990 och han var en förebild och när han fick magsäckscancer då kände jag mig tom inombords

    Men jag var tvungen att vara min fars stöttepelare precis som han var min

    Att se någon man älskar förtvina är jobbigt och man kämpar med att hålla tillbaka tårarna och man vill bara skrika ut högt men man kan inte för man måste vara stark

    Jag var med min far hela tiden. På läkarbesök. På avdelningen när han var inlagd på sjukhuset. Hos honom när han var hemma.

    Till en början så pratade vi inte så mycket om hans sjukdom och hans önskemål men med tiden så kände jag att jag var tvungen att ta upp de svåra frågorna

    Jag minns att jag frågade min far och detta var en vecka innan han gick bort om hur han ville ha det när han dör. Om han ville kremeras eller ha begravning i jord. Jag minns hur min far tittade på mig med sorg i ögonen och det gjorde ont i hjärtat

    Så hur ska man som anhörig agera när någon man älskar inte har lång tid kvar?

    Det finns inga skrivna regler för hur man ska agera men mitt råd är att man ska finnas där för dem, man ska vara ett stöd, man ska visa att man älskar dem och man måste ställa de svåra frågorna även om det gör ont i hjärtat

    När min hustru fick bröstcancer 2015 då var det som om något gick sönder i mig och jag minns att hon ringde mig på väg hem efter besöket hos onkologen och berättade att hon hade bröstcancer

    Det snurrade till i huvudet och tårarna bara rann jag minns att jag tog fram en flaska šljivovica och drack direkt ur flaskan för jag ville dränka mina känslor

    Men jag visste också att jag fick lägga undan mina känslor och vara stark för min hustru under hennes cancerresa

    Tack och lov så är min hustru idag cancerfri och nu är hon stark för mig i min cancerresa

  • Vid slutet av resan som drabbad

    När man drabbas av cancer med hög dödlighet då kommer tankarna om hur man ska hantera det när man till sist kommer till slutet av sin cancerresa

    Jag har många gånger tänkt på det och frågat mig själv hur kommer jag att hantera det och ärligt talat så är det svårt att ens föreställa sig hur det kommer att bli

    Jag har hela tiden sagt att när mitt slut på min cancerresa kommer då vill jag vara smärtfri och ha mina närmaste vid min sida och jag vill lämna jordelivet hemma i min säng och inte på sjukhuset

    Än så länge har vi ASIH avancerad sjukvård i hemmet men med tanke på hur sjukvården krackelerar för var dag som går så är det inte säkert att detta kommer att finnas när ens tid är kommen

    Att mildra min smärta kan bli ett problem då jag inte tål morfin som för det mesta ges vid smärtlindring men samtidigt så skulle jag inte vilja ha morfin då dess biverkningar är att det hämmar andningen vid större doser

    Visst det finns säkert andra smärtlindrande medel som inte innehåller morfin men jag skulle nog inte vara så sugen på att knapra piller i min slutgiltiga resa

    Jag har bestämt mig för att använda cannabis och jag hoppas att sjukvården ska kunna erbjuda det istället för morfin och smärtstillande men om inte då får jag skaffa det själv

    I långt bättre utvecklade länder i världen så får cancerdrabbade cannabis som smärtlindring och även i slutet av sin cancerresa men i Sverige är det så stigmatiserat att prata om cannabis och läkarna undviker det till varje pris

    Har jag känt någon oro inför tanken att jag ska dö på grund av min cancersjukdom? Ja ibland men det är helt normalt! Men går jag och tänker på det ständigt? Nej absolut inte!

    Jag är en positiv optimist och så länge det finns liv finns det hopp och det ska man aldrig glömma

    Döden är en process som vi alla kommer till förr eller senare! Vissa för av naturliga skäl. Andra av andra omständigheter. Och vissa på grund av sin sjukdom. Men ingen kan komma undan!

    Den dagen läkarna säger att nu kan vi inte göra mer då får man omvärdera sin situation men fram till dess ska man uppskatta varje stund man har i livet

    Men något som jag tycker är viktigt är att man pratar med sina närmaste om det oundvikliga så att alla är införstådda i hur man vill ha det under ens sista tid men också hur man vill ha det efter att man lämnat jordelivet

  • Vårdplatsbristen hotar patientsäkerheten

    Inspektionen för Vård och Omsorg, IVO, bedömer att 18 av 21 regioner i Sverige har brist på vårdplatser. I de övriga tre har IVO inte fått tillräckliga underlag för att kunna bedöma om det är brist eller ej.

    Läkarförbundets medlemmar pekar ut bristen på vårdplatser som sitt enskilt största arbetsmiljöproblem. I en enkätundersökning svarar en tredjedel av läkare på sjukhus att deras stressnivå är mycket hög eller ohållbar. Det handlar i hög grad om etisk stress när patientsäkerheten hotas, och om att läkare får lägga sin tid på att jaga platser i stället för åt patienterna. Källa: https://slf.se/var-politik/vardplatser/

    Which Countries Have The Worst Healthcare In The World In 2022? som ni kan läsa här https://www.william-russell.com/blog/countries-worlds-worst-healthcare/

    Det är en skrämmande läsning att veta att Sverige är bland de sämst rustade länderna i världen vad gäller sjukvård.

    Min första tanke blir hur i helvete kunde det bli så här och svaret finner man i den ansvarslösa politik samtliga partier i riksdagen har fört de senaste 20-30 åren

    Min andra tanke blir vad gör alla patientorganisationer åt detta? Ja visst det är bra att man pratar om sjukdomar och hur man på bästa sätt ska bota eller behandla sjukdomar men vad hjälper detta i längden om det inte finns en fungerande sjukvård och lediga vårdplatser för att behandla sjukdomar?

    Jag försökte desperat lyfta denna fråga under min tid i cancerföreningen Palema och att de som patientorganisation ska driva frågan om ett förstatligande av sjukvården innan regionerna helt förstör resterna av det som en gång var en trygghet

    Men det var som att pissa i motvind och allt tal om förstatligande av sjukvården skulle tystas ner eller som jag fick veta komma från styrelsen och än så länge har det inte hänt något

    Men cancerföreningen Palema är inte ensamma om att inte driva frågan om förstatligande av sjukvården detta är ett tabubelagt ämne inom de allra flesta cancerorganisationer det är som att de är rädda för att lyfta fram detta och eventuellt förlora sina statliga bidrag

    En sak jag skulle önska är att samtliga cancerorganisationer går samman och börjar agera som en enad kraft mot det politiska vanstyret istället för att pinka in sina revir och tro att de ensamma står starkast för det gör de inte och om de inte inser det snart nog så kommer det en dag då det är försent

    Vad som krävs för att få ordning på den havererade sjukvården är att kommande regering inser att regionerna har misslyckats och att man förstatligar sjukvården och förutom en enda organisation för sjukvården i hela landet så försvinner en stor del av den onödiga byråkrati som nu existerar inom regionerna och som kostar miljarder varje år

    Men jag är tveksam till att någon regering ska ha modet att förstatliga sjukvården för det skulle innebära slutet för regionerna och många som lever gott på regionernas existens skulle protestera högljutt och skrika maktmissbruk så vi lär få leva med en icke fungerande sjukvård för lång tid framöver

  • Jag har inget att förlora

    Jag är en positiv optimist att vara något annat är främmande för mig men även en positiv optimist kan se förfallet runt omkring sig och då kan man inte sitta still och hoppas på att det ska lösa sig själv

    Sverige är på väg mot en mörk framtid och den som inte ser det lever i en bubbla och är ovillig att lämna denna bubbla för då måste man hantera verkligheten

    Jag har i bästa eller värsta fall två år kvar att leva och jag hade hoppats på att kunna njuta denna tid men det kan jag inte för jag måste vända på varje krona för att få ekonomin att gå ihop och då blir det svårt att njuta och unna sig något

    Jag ville åka till Kroatien i år men det sket sig och istället för att kunna njuta på stranden i Kroatien så blev jag tvungen att sälja vår husvagn och lägga pengarna på kontot så att min hustru ska ha råd med mina begravningskostnader när jag dör

    Om ni inte vet hur dyrt det är med begravningskostnader så ska jag berätta för er. Min svärmor Ingrid gick bort förra året och hennes begravningskostnader hamnade på drygt 39 000 kronor

    Nu var vi förvisso fyra som skulle betala och vi fick ett litet bidrag av kommunen som vi fick betala tillbaka med svärmors skatteåterbäring. Så det var per definition inte ett bidrag utan ett lån.

    När jag dör då räknar jag med att mina begravningskostnader hamnar på runt 25-30 000 kronor och vem fan har dessa pengar liggandes hemma? Men tack vare att jag sålde husvagnen så har min hustru nu råd med att ge mig en schysst begravning utan att bli ruinerad

    Men det beror på prisutvecklingen och om elpriser, bränslepriser och livsmedelspriser blir högre för då kommer dessa kostnader att äta upp vårt sparkapital och då kommer det inte finnas några pengar kvar till min begravning

    Att jag kritiserar Socialdemokraterna och Miljöpartiet samt deras stödpartier Centerpartiet och Liberalerna som har skapat denna osäkerhet för oss alla tycker jag är befogat

    Men samtidigt så ska man förstå att det sitter ytterligare fyra partier i riksdagen och de är lika mycket skyldiga för denna osäkerhet som regeringen

    Moderaterna skapade osäkerhet när de förändrade bostadstillägget så att arbetslösa vi med sjukersättning och aktivitetsersättning får mindre i bostadstillägg än vad de som jobbar får

    Men sen så har den rödgröna regeringen haft åtta år på sig att ändra på det så att vi hade kunnat få mer i bostadstillägg men gjorde det inte

    Att vara arbetslös, sjuk och sjukpensionär i Sverige är ett helvete man hamnar snabbt i fattigdom och att överleva blir en ständig kamp

    Från politiskt håll pratar man sig varm om alla människors lika värde men detta är bara tomt snack för det finns inget alla människors lika värde i Sverige

  • Covid Vaccinerna kan ge dig ”turbocancer

    Ute Krüger är överläkare vid Länssjukhuset i Kalmar där hon främst ägnar sig åt bröstcancerdiagnostik. Hon forskar samtidigt om bröstcancer vid Lunds universitet.

    I början av juni var hon inbjuden som talare till konferensen ”Reflektioner kring en pandemi” som arrangerades i Oslo av Norska läkares och hälsoarbetares fackförbund.

    I sitt föredrag på konferensen berättade Ute Krüger att hon i sitt arbete nu ser fler och allvarligare fall av bröstcancer än tidigare. Tumörerna är större och växer snabbare än vanligt. Yngre kvinnor drabbas också oftare av bröstcancer än vad som var fallet för knappt ett år sedan.

    – Nu ser jag mycket stora tumörer. Tumörer i dimensioner med mer än fyra centimeter var tidigare rariteter, men ses nu relativt ofta, säger Krûger

    Se videon här

  • Då börjar karusellen igen

    Då är det dags igen för blodprover, röntgen och återbesök hos onkologen. Mina fyra månader med paus är över och nu får jag se om metastaserna är oförändrade eller om de har vuxit och spridit sig

    Det är inget jag ser framemot men det måste göras. Jag har sedan min diagnos 2019 varit fullt medveten om att min cancersjukdom kommer att ta livet av mig men jag har valt att vara optimist och ha en positiv inställning

    Alternativt hade varit att lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet men det hade inte hjälpt mig eller mina anhöriga och närstående

    Jag vill njuta av varje stund jag har i livet och jag vill dela med mig av mina cancerresor till så många som möjligt så att de förstår att de är inte ensamma i sin cancerresa

    Jag bildade förening av Cancerresor för att kunna utvecklas och nå ännu fler men också för att det ger föreningen möjlighet att kunna söka regionala och kommunala bidrag så att man kan anordna föreläsningar hålla gruppmöten och hitta på något kul med andra cancerdrabbade och deras familjer

    Jag planerar aldrig för framtiden jag tar en dag i taget och vad som händer imorgon är lika spännande varje gång. Men när väl morgondagen kommer och man vaknar upp på morgonen då vaknar man med ett leende på läpparna

    Ska jag vara helt ärlig så kan jag erkänna att jag gillar inte dessa blodprover, röntgen och återbesök hos onkologen det ger en olustig känsla i kroppen och själen

    Men jag är glad för att dessa kontroller finns och att läkarna håller koll på mig och jag vet att skulle det uppstå förändringar så har läkarna en plan för det. Men samtidigt så vet jag också att förr eller senare så kommer inget att hjälpa och då blir det bara en tidsfråga

    Men det är då och nu är nu så man får göra det bästa av situationen och leva sitt liv och njuta av varje stund man har tillsammans med mina närmaste