Etikett: oro

  • Utsidan visar inte hur någon mår på insidan

    Vi människor är experter på att dölja hur vi egentligen mår men varför är det så? Är det inte bättre att vara ärlig och visa så här mår jag?

    Jag döljde under många år mina känslor och hur jag mådde för jag ville inte att folk skulle tycka synd om mig och det gjorde bara att jag mådde sämre

    Så jag bestämde mig för att sluta gömma mig bakom en falsk mask och vara öppen med mina känslor och hur jag mår

    Och detta gjorde att jag nu mår mycket bättre och att mina närmaste anhöriga och närstående vet hur jag mår. Och faktum är att ingen tycker synd om mig utan accepterar mig som jag är

    Jag har blivit ärlig och jag säger min ärliga mening. Vissa missuppfattar min ärlighet och öppenhet och tror att jag har dolda motiv men när de lär känna mig då inser de att jag bara är ärlig utan några dolda motiv

    Jag tycker att alla människor borde vara uppriktiga och sluta följa sig bakom en falsk mask för ärlighet varar längst och man själv mår mycket bättre av att vara ärlig

    När jag mår dåligt då säger jag det rakt ut och när jag mår bra då säger jag det rakt ut.

    Dragan Klaric

  • Fyra dagar kvar

    Nu är det bara fyra dagar kvar innan jag ska träffa min läkare på onkologen och även om jag mentalt inte känner någon oro så kan jag inte styra mina känslor

    Hjärnan och kroppen har sin egen vilja och det går utanför allt sunt förnuft och inget man kan kontrollera

    Jag förstår logiskt att oavsett vilket besked jag får av min läkare på onkologen så står det utom min kontroll

    Är det ett positivt besked att mina metastaser är oförändrade då får man acceptera det och gå vidare och leva sitt liv

    Är det ett negativt besked att mina metastaser har vuxit och att man ska sätta in cellgiftsbehandling då får man acceptera det och gå vidare och leva sitt liv

    Är det ett jättenegativt besked att mina metastaser har spridit sig i kroppen och att behandling inte hjälper då får man acceptera det och gå vidare med och leva sitt liv

    Oavsett vilket besked man får om fyra dagar så upphör inte livet om fyra dagar. Är metastaserna oförändrade då är det jättebra och man går vidare till nästa kontroll. Om metastaserna har vuxit då får man cellgiftsbehandling och hoppas på att det hjälper. Har metastaserna spridit sig då får man ASIH och kan leva bra länge.

    Jag är positiv optimist och jag vill se positivt på allt och om jag har sex månader eller sex år kvar att leva så kommer jag att leva mitt liv så gott jag kan och njuta av varje stund jag har med mina älskade

    Men nu håller jag tummarna att jag får ett bra besked på torsdag

  • Det känns som att mitt huvud ska explodera

    Den senaste veckan har jag känt det som att mitt huvud ska explodera.

    Jag har lämnat blodprover och varit på röntgen och nu väntar fler blodprover och återbesök hos onkologen och det känns jobbigt. Men det är också oro för ekonomin och hur man ska överleva.

    Jag har sovit dåligt vaknat upp flera gånger om natten och har haft mardrömmar och det är påfrestande på kroppen och själen att inte kunna sova ut ordentligt

    Jag har sömntabletter men vill helst undvika att ta dem och försöker bara ta när det är absolut nödvändigt

    Sen gör det inte saken bättre att det är grått och regnigt väder vilket också påverkar ens mående

    Nu är det bara sex dagar kvar till jag ska träffa min läkare på onkologen och då får jag veta vad som händer i kroppen med metastaserna

    Idag ska jag och hustru till terapeuten och det känns alltid bättre efter ett besök där för då får man lätta på trycket och förhoppningsvis kan man kanske slappna av efteråt

  • Den ständiga kampen

    Från den dag man föds är det en ständig kamp och denna kamp pågår till det sista andetaget

    Det spelar ingen roll om man är rik eller fattig vi alla utkämpar en kamp

    Tar vi som exempel cancer så bryr sig inte cancern om du är rik eller fattig den drabbar oss alla lika hårt även om jag skulle tycka att det hade varit lättare att hantera sin cancersjukdom lättare om jag var rik

    Men jag minns min tid på kirurgiavdelningen i Lund efter min Whipple operation och jag träffade andra med cancersjukdomar som hade fått ett dåligt besked från läkarna

    Det var några där kirurgen öppnat upp och sett att spridningen var så omfattande att det inte var möjligt att operera så man sydde ihop patienten

    Jag minns speciellt en person som var lite äldre än mig som hade råkat ut för detta och prognosen var dålig. Den här personen var helt knäckt och hade tappat livslusten

    Vi satt och pratade med varandra och jag försökte trösta personen så gott jag kunde men det var svårt med tanke på hur personen mådde

    Personen i fråga var förmögen och hade en riktigt bra ekonomi men vad hjälpte det i en situation som denna. Jag försökte förklara för personen att göra så mycket som möjligt med sin familj att ta en underbar resa tillsammans och bara njuta av livet men jag vet inte om jag lyckades

    Jag kan säga att hade jag varit förmögen då hade jag rest så mycket jag kan med hustru jag hade rest till Australien, Nya Zeeland, Kina, Bora Bora, Hawaii och andra platser för det är något jag alltid har önskat mig

    Jag hade köpt en stor husbil och rest runt i Europa med hustru och vovven besökt alla Europas länder och bara njutit

    Men jag är tyvärr inte förmögen så jag får fortsätta önska och drömma

    Men om vi återgår till den ständiga kampen

    Man kämpar hela tiden det börjar med att man ska lära sig krypa, gå och springa. Sen är det en kamp att prestera i skolan. Därefter är det en kamp att hitta ett jobb. Sen är det en kamp att hitta sin kärlek. Sen är det en kamp att hitta rätt boende. Sen är det en kamp att få barn. Och sen är det en kamp att uppfostra barnen. Och sen är man helt plötsligt pensionär och då är det en kamp att få ihop ekonomin.

    Men under denna resa så får man oftast också kämpa mot myndigheter, banker, Försäkringskassan, arbetsgivare och A-kassan och dessa kamper är både tids och resurskrävande

    Skulle man under resans gång drabbas av cancer då är det ytterligare en kamp man måste hantera. Kämpa för överlevnad för sitt liv är den yttersta kampen för vi vill alla leva

    Och som sjukvården ser ut idag tack vare inkompetenta politiker så kommer vi allvarligt sjuka få kämpa för vårt liv för ingen annan gör det för oss ja förutom våra anhöriga och närstående

    Jag har fått kämpa hela mitt liv och jag har aldrig kunnat riktigt slappna av och ta det lugnt men även med denna ständiga kampen så har jag mina ljusa stunder när jag tittar på min hustru och ser kärleken i hennes ögon

    Och även när min älskade vovve Alfred kryper upp hos mig och vill mysa då mår jag riktigt bra

    En sak till som får mig att må bra är när jag träffar min dotter och barnbarn det förgyller min tillvaro och jag känner glädje

    Jag kan inte säga till er hur ni ska göra med er kamp vad jag däremot kan säga är att ni ska ta till vara på alla de stunder ni får med de ni älskar för dessa stunder är det värdefullaste vi har och ingen rikedom i världen är mer värd än dessa stunder

    Dragan Klaric grundare och ordförande Cancerresor

  • Att få sitt cancerbesked

    Att få höra läkaren säga att man har cancer är nog det värsta som kan hända en och ens anhöriga och närstående

    Jag har fått cancerbesked två gånger den första gången var 1990 när läkaren berättade att jag hade testikelcancer och den andra gången när läkaren berättade att jag har gallvägscancer 2019

    Första gången var det som en mardröm jag kunde inte tro att det var sant och jag fick en chock den andra gången var det jaha cancer igen

    När jag fick diagnosen testikelcancer då föranleddes det av att jag fick ont i pungen och smärtan blev bara värre vilket gjorde att jag uppsökte min vårdcentral och blev direkt remitterad till urologimottagningen på Helsingborgs lasarett

    Ja på den tiden blev man inte skickad till akutmottagningen

    På plats på urologimottagningen kom jag omedelbart in och jag hade så ont att jag frågade sköterskan om jag fick ta av mig byxorna och kalsongerna vilket jag fick och jag fick en filt att ha över mig medan jag låg i sängen och väntade på läkaren

    Sen gick det fort jag blev opererad samma dag och smärtan släppte och sen blev det blodprover och röntgen

    Det dröjde några dagar innan jag blev inkallad till läkaren och där får jag beskedet att jag har testikelcancer och att den har spridit sig

    Jag kunde inte fatta det och det var som en mardröm och en chock att 25 år gammal få veta att man har cancer

    Vad jag inte visste då var att det var allvarligt men det fick jag veta när läkare från onkologen i Lund ringde och berättade på telefon att jag måste omedelbart komma in för att få cellgiftsbehandling annars kommer jag att dö

    Att få ett sådant besked på telefon är obeskrivligt jag blev så chockad att jag efter samtalet satte mig i soffan och började dricka šljivovica jag minns att min hustru kom hem efter jobbet och blev chockad över att se mig helt förstörd

    Detta var början på min första canceresa

    2019 när jag fick beskedet att jag har cancer så föranleddes det av att min hud och ögon hade blivit gula och jag åkte till vårdcentralen där min läkare remitterade mig till akutmottagningen i Helsingborg

    Min första tanke var nej nu får man sitta hela dagen på akutmottagningen innan man får någon hjälp men saken är den att det gick rätt så fort innan jag fick lämna blodprover komma in på ett rum och träffa läkare. Allt som allt tog det en timme och sen blev jag inlagd på kirurgiavdelningen

    Detta var en fredag kväll och lördag blev det röntgen söndag blev det ultraljud och måndag körde de ner en slang i magen tacksamt nog blev jag sövd

    De trodde initialt att det kunde vara gallsten men efter att ha kollat och tagit biopsi på den klump som satt på gallgången så blev de övertygade om att det är cancer

    Men för säkerhets skull så skickade de in proverna till Lund och där konstaterades det att det var cancer.

    Det slutgiltiga beskedet om att jag har cancer var på kirurgen i Lund där en läkare började prata om operationen och cellgiftsbehandling och jag minns att jag stängde av

    Det var inte chock eller mardröm utan min hjärna stängde av och jag gick på automatik. Jag var medveten om min omgivning och jag fungerade som vanligt men hjärnan var avstängd vad gäller cancer, operation och cellgiftsbehandling

    Under perioden april/maj 2019 fram till januari 2020 var det som att ha en utomkroppslig upplevelse man såg sig själv från utsidan och kunde inte tro på det man såg

    När jag fick cancer 1990 så drabbade det inte bara mig utan hela min familj. Jag hade bara några månader tidigare gift mig med min älskade hustru och vi skulle njuta av livet tillsammans men detta fick läggas på is i några år. Men mina föräldrar och syskon samt min hustrus mor och syskon fanns med på denna cancerresa och de mådde heller inte så bra

    När jag fick cancer 2019 så var det ingen större skillnad på hur det var när jag fick cancer 1990 förutom att min far fanns inte kvar eftersom han gick bort 2000 på grund av magsäckscancer och jag hade nu en vuxen dotter och barnbarn

    Vad politiker, läkare och sjukvården inte riktigt förstår är att när någon får cancer då är det inte bara den cancerdrabbade som drabbas utan detta drabbar också närstående och anhöriga lika hårt

    Visst har sjukvården blivit lite bättre på att hjälpa närstående och anhöriga men det är långt ifrån bra. Det behövs politisk vilja att satsa mer pengar och att utbilda vårdpersonal till att på ett bättre sätt hjälpa närstående och anhöriga

    Hade det inte varit för ideella organisationer som hjälper cancerdrabbade och deras anhöriga och närstående hade det varit tufft men samtidigt går många av dessa organisationer på knäna för att det saknas ekonomiska medel för att utvecklas och hjälpa ännu fler

    Att få ett cancerbesked är så personligt och jag berättar bara om hur det har varit för mig men hur det har varit för er vet jag inte men jag hoppas att av att läsa om hur det var för mig ska hjälpa er att hantera er situation och cancerresa

    Har ni frågor eller funderingar då är ni hjärtligt välkomna att kontakta mig går bra att ringa eller maila

    Dragan Klaric grundare och ordförande Cancerresor

  • Att vara givmild och hjälpa andra

    Vi människor är speciella på många bra och dåliga sätt men något jag har märkt de senaste åren är att vår förmåga till att vara givmilda har börjat avta och visst det finns bra förklaringar till detta

    Vi har alla drabbats av en oansvarig politik där politikerna har gjort våra liv till ett levande helvete

    Det kan inte ha undgått någon att bränslepriser är skyhöga att elpriset är skyhögt och att livsmedel och andra produkter har blivit mycket dyrare

    Det går ut varningar från Livsmedelsverket att folk inte har råd med frukt och grönsaker det går ut varningar från banker som säger att ekonomin kommer att bli tuffare för oss alla framöver

    Men är det någon politiker som har uttalat sig om dessa varningar? Nej tyvärr inte för de skiter i vilket de har sitt på torra land och bryr sig inte om att vi medborgare sjunker

    Jag själv har drabbats hårt av att min ekonomi inte är den bästa men jag försöker ha en positiv inställning och se lösningar istället för problem

    Jag letar livsmedel, frukt och grönsaker med nedsatt pris och handlar storpack som jag delar upp och lägger i frysen men det är tufft att inte kunna unna sig något extra och nu valde jag att sälja min älskade husvagn som jag hade så mycket glädje av

    Men att välja mellan husvagnen och att ha råd att betala sina räkningar och handla livsmedel är inget svårt val även om det gör ont i hjärtat

    Jag är också väldigt aktiv i att söka sponsorer, bidragsgivare och donationer och där har jag faktist haft lite tur då jag bland annat fått en ny mobiltelefon och lite andra grejer

    Jag har även en svåger som är en pärla och köpte en båt så att vi ska kunna njuta av att fiska och jag har fått stöd från vänner och familj

    Men när det kommer till monitära bidrag och donationer så händer inte mycket och jag har full förståelse för detta med tanke på att allt har blivit dyrare och folk har inte råd att vara givmilda

    Men låt oss titta på ”the big picture” hur kommer det att gå för alla ideella organisationer vars existens beror på att folk är givmilda? Visst vissa får kanske statliga, regionala och kommunala bidrag men denna kran kan när som helst stängas av och vad händer då?

    Jag tänker på Cancerhjälpen, Cancer och allergifonden och andra organisationer som hjälper behövande men också på alla föreningar som Cancerkompisar med fler som hjälper cancerdrabbade och deras anhöriga och närstående

    Vad händer med dem när kassan står tom och man kan inte längre hjälpa och ge stöd till människor i behov av hjälp och stöd? Vad händer med oss som behöver denna hjälp och stöd men nu helt plötsligt får vi ingen hjälp och stöd?

    Men något jag funnit vara intressant genom åren och alla mina cancerresor är hur folk egentligen tänker och det slår aldrig fel. Så länge man själv eller någon man älskar inte är drabbad av en allvarlig sjukdom som cancer så verkar man inte bry sig men skulle man eller någon man älskar drabbas då förändras man drastiskt och helt plötsligt kan man bli givmild och donera

    Jag donerar min tid och mina känslor och tankar för jag hoppas att det ska kunna hjälpa andra människor så att de förstår att de är inte ensamma och att de kan få hjälp och stöd jag gör det frivilligt och ideellt och det ger mig livsglädje

    Jag avslutar med att önska er alla en underbar sommar och tänk på att små som stora donationer kan göra stor skillnad för någon

  • Jag hatar det svenska systemet

    Jag hatar det svenska systemet och då menar jag inte Systembolaget utan det sociala så kallade skyddsnät som inte längre existerar

    Jag och min hustru har alltid gjort rätt för oss, jobbat och betalat skatt som sig bör och nu när vi behöver hjälp då får vi ingen hjälp

    Jag kan inte jobba på grund av min cancersjukdom men jag sköter hushållet och ser till att min hustru får god middag när hon kommer hem från jobbet

    Min hustru jobbar på ett hotell som timanställd med urusel lön och 35-40% av hennes lön går till att tanka bilen så hon kan köra till jobbet och hem

    Men det är inte det värsta det värsta är att min älskade hustru kommer hem helt förstörd

    Hennes fingrar är svullna och gör ont i lederna hennes rygg och höfter är kassa hennes armar är svullna och gör ont och hon är helt knäckt

    Nu skulle man kunna tro att vi skulle få hjälp från Försäkringskassan men icke sa Nicke de skiter i vilket

    Doktorn är rädd att sjukskriva min hustru för Försäkringskassan kommer att börja hugga direkt och börja gnälla att det finns andra arbetsuppgifter men specificerar inte vilka dessa arbetsuppgifter är

    Arbetsförmedlingen är knappt till någon hjälp min hustrus handläggare har aldrig hört av sig och hen verkar inte bry sig som tur har min hustru en sius handläggare som bryr sig och hjälper henne söka lämpliga jobb

    Det är sorgligt och vi känner oss hopplösa och vet inte längre vad vi ska göra

    Risken är stor att vi hamnar på fattighus om det inte sker ett mirakel

    Så att ha jobbat och betalat skatt hela sitt liv var tydligen inte till någon nytta och man får ingen hjälp

    Ibland önskar jag att min far aldrig hade åkt till Sverige som arbetskraftsinvandrare men då kommer jag att tänka på att då hade jag aldrig träffat min älskade hustru och aldrig fått en underbar dotter och barnbarn

    Ni får ursäkta mig men jag var bara tvungen att skriva som jag känner just nu

  • Öppet brev till partiledare

    Hej partiledare

    Mitt namn är Dragan Klaric och jag har obotlig gallvägscancer och jag lever på lånad tid men det hindrar inte mig från att leva mitt liv varje dag

    Men mitt liv är inte lätt och jag har svårt att få ihop ekonomin och man skulle kunna säga att jag lever på existensminimum

    Jag har sjukersättning och får ut lite över 10 000 kronor i månaden och min hustru sliter ut sig på ett hotell för drygt 12 000 kronor i månaden

    Vi har fasta utgifter på 14 000 kronor i månaden och vi får 8 000 kronor över att leva på

    Nu kanske ni förstår att detta går inte ihop och att vi lever på existensminimum

    Jag skulle vilja njuta den tid jag har kvar vilket innebär i bästa eller värsta fall 2 år men jag kan inte för jag har inte råd med något

    Är det meningen att det ska vara så här?

    Jag vill veta om ni nu i valet kommer att lyfta upp frågan om sjukersättning och se till att vi som har sjukersättning får ett drägligare liv

    Det är orättvist att man ska behöva leva på existensminimum när man drabbas av en cancersjukdom som kommer att ta livet av en

    Och jag är inte ensam i denna situation det är så många som drabbas av cancer och deras ekonomi krackelerar och de får leva på existensminimum

    Så snälla lägg en tanke på oss och hjälp oss få livsglädje och att vi ska kunna njuta av varje stund vi har kvar i livet

    Tacksam för svar 

  • Det gör ont i hjärtat

    Min älskade hustru Sandra är min stora stöttepelare och mitt allt men det gör ont i hjärtat att se henne lida och må dåligt

    Min hustru har en hög arbetsmoral och när hon är på jobbet då ger hon 110% och hon gnäller inte

    Men jag ser hur dåligt min hustru mår när hon kommer hem efter jobbet

    Hon har ont i händerna och fingrarna är svullna hon har ont i ryggen, axlarna och höfterna och är helt slutkörd

    Enligt läkarna så ska min hustru inte jobba mer än 50% max 75% med lättare arbetsuppgifter men Försäkringskassan accepterar inte läkarutlåttande och vägrar min hustru sjukersättning på 50% utan tvingar henne att jobba heltid

    Jag hade gärna jobbat men kan inte på grund av min situation så då måste min hustru dra det tunga lasset

    Hade jag haft en skällig sjukersättning hade min hustru kunnat gå ner och jobba 50% men som alla vet så är inte sjukersättning skällig och man får ut knappt man klarar sig

    Jag går och hoppas på varje dag att jag ska vinna på lotto så att vi kan njuta av livet men det hoppet är bara en önskedröm

    Hur länge min älskade hustru Sandra ska orka vet jag inte men om detta får fortsätta då kommer hennes kropp att till sist stänga av och då blir det fattighuset för oss för vi kommer inte att klara av våra fasta utgifter

    Det är bara en tidsfråga innan detta sker men detta är något som drabbar så många andra och sorgligt nog är det ingen som pratar om det och politikerna skiter i vilket

    Med dessa sorgliga ord önskar jag er alla en underbar och trevlig helg

  • Det pendlar mellan hopp och förtvivlan

    Jag förstår inte hur folk har råd att leva för egen del har det blivit allt tuffare att få ekonomin att gå ihop

    Jag var och handlade det blev inte mycket jag fick i matkassen men det kostade 300 kronor och jag blev paff

    Fortsätter detta vansinne med ökande livsmedelspriser så blir det väl knäckebröd och vatten framöver

    Man är hela tiden tvungen att prioritera vad man handlar. Man får ge avkall för vissa varor för man har inte råd. Jag älskar att äta grönsaker och frukt men det blir bara dyrare så man får ge avkall på det snart

    Jag vill helst äta fågel och fisk men det blir också dyrare så då får man väl ge avkall på det också

    Så vad återstår? Knäckebröd och vatten?

    Eller så får jag väl sätta mig utanför en livsmedelsbutik och tigga och ge mig ut på natten och leta tomburkar och petflaskor som jag kan panta

    Nu är det tack och lov inte så illa än men det kan vända illa kvickt om bränsle och elpriser fortsätter Stiga vilket leder till att livsmedel också blir dyrare

    Nej nu ska jag inte vara negativ utan försöka tänka positivt istället men när magen börjar knorra då lär det nog bli andra toner

    Om jag ska vara ärlig så skulle döden vara en befrielse nu man skulle slippa alla bekymmer och oroa sig för ekonomin men jag skulle sakna min älskade hustru och min dotter och barnbarn samt familj och vänner